Fick besked igår om att en av våra fina vovvar här på dagiset hade blivit så sjuk att husse och matte var tvungna att fatta det tunga beslutet om att ta bort honom.
Hon ringde även mig imorse och berättade det. Vad säger man till någon som är helt förstörd och som man egentligen inte känner?
Är betydligt jobbigare att vara här på dagiset och ta bort alla Bonos saker än jag hade väntat mig. Kanske är det hela grejen om att bli påmind om att inget varar för evigt...jag vet inte.
Vi kommer i alla fall att sakna dig, Bono.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar