Ärlighet

Hur vet man om en person är ärlig? När slutar ärligheten?

Är det när man ljuger rent ut eller när man medvetet låter bli att berätta saker bara för att komma lindrigt undan eller kanske något annat, kanske en blandning?

När är det läge att lägga alla korten på bordet om man hamnat i en oärlig situation? Ska man göra det överhuvudtaget om man vet att det sårar?

Jag vet inte...

Det jag vet är att jag i alla fall försöker vara ärlig mot mig själv, vilket inte alltid är så lätt, och frågan är hur bra det går egentligen.
Har kommit på att jag är väldigt bra på att förtränga saker och låter mig även påverkas av min omgivning mer än jag egentligen önskar.
Det som gör att jag kanske inte känner mig ärlig alla gånger är min förmåga att lägga locket på, jag är feg, stoppar hellre huvudet i sanden och drar ut på eländet, låtsas vara glad, ler...
Bakom leendet finns en tjej som för tillfället, trots positiv känsla igår, känner sig mycket liten och osäker. Mitt självförtroende har helt försvunnit och det känns som om jag inte kan någonting, inte är någonting. Eller...ja...det handlar inte bara om självförtroende utan även om den berömda självkänslan. Jag har helt enkelt, i mina ögon, tappat i värde. Tror dessutom att jag vet vad det beror på.... (vet att jag skrev igår att jag inte visste....var ett exempel på min oärlighet mot mig...)

Varför inte bara göra mig av med det då? Därför att ibland är saker lättare sagda än gjorda....

Har återigen hamnat i tankegången "Det är i alla fall ingen som förstår..."
Lovade mig själv, så sent som i höstas, att aldrig göra om det misstaget utan istället ta hjälp av alla mina vackra och älskade vänner. Varför är det så svårt? Jag vet ju att de finns där och vill att jag ska höra av mig om det är något.
Saknar fina vänner långt härifrån....

Ska fundera på hur jag ska lösa det här under dagen, ja, det kommer att lösa sig. Frågan är bara hur?