Uppåttjack

Jag är frustrerad. Sådär frustrerad så jag gråter. Jag har ändå lite bra grejer på gång, men vägen till frid känns andå milslång.

Jag vill ha en egen säng och ett varmt hem. Ett eget hem som känns som mitt. Jag vill ha alla mina saker och kunna bjuda hem mina nära och kära till något jag är stolt över.

Jag vill kunna ta hand om Ike och klara mig själv.
Anledningen till att jag känner att jag inte kan ta hand om honom är att mitt förbannade jobb envisas med 12-timmars pass. Hur ska jag lösa det? Alla hunddagis öppnar 07.00, jag börjar 06.00 och han kan inte vara ensam i 12 timmar. Vid tanken på att jah inte kan ta hand om mitt hjärta så nästan skriker jag rakt ut och tårarna forsar. Jag kan inte lämna bort honom...kan inte...vad vore jag då...?? Hur skulle jag leva vidare?

Ska verkligen försöka få 8-timmars passen men frågan är om jag kan välja?
Har funderingar på att söka jobb i butiker nu inför julen, men var ska den energin tas ifrån när jag redan går på reserven? Som kloka Puttbella sa så måste jag nog sluta jaga energin men det är svårt.

Kan inte låta bli att tänka att jag nog förtjänar det här. Eller kanske snarare att jag måste må så här för att bearbeta allt ordentligt. Att det är bra för jag kan inte smita undan.

"För att se sin spegelbild ordentligt måste vattnet vara stilla."

Den här gången kanske jag ska vänta tills vattnet står stilla..?!?

Är bara så förbannat jobbigt just nu även om jag vet att det kommer ordna sig.

Bästaste vännen och P ni är mina klippor. Tack för att ni står stadigt och lyssnar när jag får mer eller mindre frispel och blir arg och frustrerad.

Har faktiskt ett energihämtarställe kom jag på, från ett oväntat håll...vad/vem det är tänker jag behålla för mig själv. Vill känna att det är bara mitt.

Måste försöka sova nu, ska ju upp 04.30 imorrn...