En liten tröst...

Har en vän som håller på att gå igenom samma sak som jag gjorde för ganska precis ett år sedan, enda skillnaden är att de inte är gifta.
Jag pratade med personen ifråga en stund igår och shit vad jag känner med...dig...(vill inte outa om det är en tjej eller kille)
Jag vet verkligen hur det känns -som om det aldrig har ett slut, som om man alltid har ett mycket tungt ok liggandes på axlarna. Om man mot förmodan lyckas glömma för ett ögonblick så kommer det som ett hugg i magen när man plötsligt minns igen. Allt man vill är bara att det ska vara färdig och utrett så man kan gå vidare men processen går liksom inte att skynda på, det tar den tid det tar, går inte att ändra alltså måste man acceptera.

Mitt enda råd till dig är: Ge dig själv tid att vara ledsen och ta vara på dina vänner. De vill lyssna och finnas bara du låter dem.


Kram